Show translate page
Banner

I programmet hörde jag det ena vittnesbördet efter det andra från människor som tagit emot helande. Tjänstgörande läkare intygade de helande som skett i direktsändning. När jag kom hem sa jag till min fru: ”Gwen, jag vet ingenting om denna person. Hon låter lite konstig, men det händer under i hennes möten.” Från denna dag satte Gwen och jag oss i bilen 21 varje kväll och lyssnade (det var nämligen så dålig mottagning inne i huset). Samtidigt blev min fru mycket sjuk och blev intagen på sjukhus en vecka för att ta prover och få behandling. Hon blev utskriven med stränga order att ligga till sängs. Vi hade tre små barn på den tiden, som vi skickade hem till mina föräldrar i Brampton, Ontario, nära Toronto. Där tog min mor hand om dem en tid medan Gwen var på sjukhuset. Jag var just på väg att ringa min mor igen och be henne fortsätta sköta barnen en tid, när Gwen sa: ”Ta mig till Brampton jag vill hämta mina barn.” Det var ingen idé att diskutera med henne. Hon lade sig i baksätet på bilen och vi började den sju timmar långa resan till Brampton.

   På vägen, vid 21-tiden, rattade vi in Kathryn Kuhlmans radioprogram och ännu en gång hörde vi den numera välbekanta rösten säga: ”Hallååå där. Har ni väääntat på mig?” Men just den kvällen bestod programmet endast av lovsång och tillbedjan, inga vittnesbörd om helande. Jag var, minst sagt, besviken.  Hela programmet den kvällen upptogs av människors lovprisning och tillbedjan till Gud. Men när vi lyssnade fyllde Guds härlighet vår bil så att jag bokstavligen började skaka, samtidigt som Gwen blev fullständigt helad genom Guds kraft.

På bussen

   En kort tid efter Gwens mirakulösa helande, flyttade vi för att börja som pastorspar i en församling i Beachburg, ett litet samhälle i östra Ontario. Vi upptäckte då att varje vecka åkte flera fullsatta bussar en resa på tolv timmar enkel väg till Pittsburgh. Målet var att delta i en helandegudstjänst, ledd av Kathryn Kuhlman, på fredag förmiddag. Denna tradition hade inletts när en presbytariansk man, som hette Ken May, reste till Pittsburgh för att ta farväl av sin dotter. Han hade nämligen fått diagnosen ”galopperande cancer” och det fanns inget hopp. På vägen dit läste han en bok han fått av någon. Titeln var Jag tror på underverk, skriven av Kathryn Kuhlman. I Pittsburgh fick han höra talas om att Kathryn Kuhlman hade möten varje vecka i den lokala presbyterianska kyrkan. Han beslöt sig för att gå dit.

   Innan han ens kom in i kyrkan, medan han ännu stod på trappan, blev han helad från sin cancer. När han kom tillbaka hem bekräftade samma läkare, som sagt honom att han skulle dö, att han nu var fri från cancern. Följande vecka återvände han till Pittsburgh med bilen full av vänner som behövde bli helade. En kvinna blev helad från MS under den resan. De följande veckorna började allt flera åka med till Pittsburgh. Snart bestämde sig Ken för att sluta sitt jobb och ägna sig på heltid åt att arrangera bussresor. Varje gång han hörde om någon i området som var sjuk, besökte han den personen och berättade vad som hade hänt med honom själv. Ofta köpte de sedan biljett på bussen till Pittsburgh med Ken.

    Nu var det så att varje vecka tillfrågades en av pastorerna i området att följa med på resan till Pittsburgh som busspastor. Vid ett tillfälle fick jag en förfrågan om jag kunde ersätta den pastor som var uppsatt på listan den veckan, eftersom han blivit sjuk. Arrangörerna hade tagit kontakt med alla andra pastorer de kände till, men ingen hade möjlighet att åka så jag var deras sista alternativ. Jag kände mig kluven. Men följande morgon var jag med på bussen med destination dessa möten i Pittsburgh, med en kvinna som ”inte ens var pingstvän”. När jag såg mig om i bussen tänkte jag: ”De här människorna måste vara ’hoppjerkor’, som reser över hela landet för att få en andlig kick istället för att ta ansvar i sina hemförsamlingar.” Då kände jag inte till att många av dem över huvud taget aldrig besökte en kyrka, eller i bästa fall var namnkristna, men som alla desperat sträckte sig efter ett mirakel. Speciellt kommer jag ihåg en fyraårig flicka, vars föräldrar fått besked av läkare att deras dotter aldrig skulle kunna gå. Hennes små ben hängde slappa och obrukbara när hon åkte i bussen med sin mamma. Jag bad: ”O, Gud, jag bryr mig inte så mycket om vad som annars händer, om du bara helar denna lilla flicka.”

   Efter en kort natts vila gav vi oss iväg till den presbyterianska kyrka där mötena hölls. Jag blev förbluffad av att se hundratals människor köa utanför kyrkan i den kyliga marsluften, tidigt på morgonen, i väntan på att dörrarna skulle öppnas. När de väl gjorde det så var det som en våg av kroppar som bokstavligt talat svepte in mig i kyrkan. Jag hittade en plats ganska långt bak i kyrkan. Med min kritiska attityd bestämde jag mig för att inte delta i någon aktivitet i mötet. Jag kände inte för att tala med någon. Men den kvinna som satt bredvid mig tog upp en konversation med mig. Hon berättade att hon var en romersk katolik och att hon kört hela vägen från södra Ontario helt ensam. När hon hörde att jag var pingstpastor blev hon mycket glad. Hon hade aldrig varit på ett liknande möte tidigare och därför tyckte hon det kändes betryggande att jag med min expertis skulle kunna förklara vissa saker för henne. Inte kunde hon ana att atmosfären i kyrkan var lika främmande för mig.

   Jag frågade henne: ”Varför har du kommit hit hela vägen från Ontario?” ”För att jag behöver ett mirakel”, svarade hon. När människor längtar desperat efter ett mirakel så kommer de dit detta erbjuds. När de hör att Gud använder någon som kanal för att människor ska bli helade, då kommer de. De kommer inte för att debattera läror eller gudstjänstordningar. De söker något som fungerar. Just då började den stora orgeln ljuda och strålkastarna tändes. Ut på estraden kom Kathryn Kuhlman, med sitt karaktäristiska röda hår och böljande vita klänning. När hon ledde oss i tillbedjan så rörde sig hennes långa, spensliga armar värdigt upp och ner som en fjäril, och det verkade som om hon svävade omkring på scenen. Hon började med att säga: ”Jag är den vanligaste människan i världen.” Med min kritiska attityd såg jag hennes anslående framtoning och dramatiska entré och tänkte: ”Nej, det är du verkligen inte! Det finns inget ’vanligt’ i din personlighet.” Sedan bad hon: Jesus, låt dem inte se mig, utan låt dem se dig.” I mitt sinne protesterade jag: ”Om du inte vill bli sedd så stäng då av strålkastarna och ta på dig en diskret klänning.”

   Men trots min föresats att inta en kritisk attityd började jag känna mig omsluten av Guds närvaro. Kathryn började be för folk och när hon lade sina händer på dem föll den ene efter den andre av dem till golvet. Den katolska kvinnan bredvid mig tog tag i min arm och frågade: ”Vad gör hon med dem?” Jag klappade hennes hand och sa: ”Ingen fara, det här är bara Guds kraft.” Hon hade förstås ingen aning om att jag helst ville ta tag i hennes arm och fråga vad som egentligen hände. Jag hade aldrig tidigare i mitt liv sett något liknande. Så snart som jag yttrat orden: ”Det här är bara Guds kraft”, kände jag hur den helige Ande rörde vid mig och sa: ”Ja, det här är min kraft, som du aldrig sett den. Du har haft ditt mönster av religiositet och förnekat min kraft.” Jag började gråta. Den katolska damen undrade om jag mådde bra och jag svarade: ”Nej.” ”Kan jag hjälpa dig”, undrade hon. ”Nej, nej, det kan ingen”, svarade jag. Jag fortsatte gråta, eftersom jag just då insåg att jag i realiteten inte kände Guds Ande alls. Jag hade överlåtit mitt liv till Jesus, blivit döpt i den helige Ande, talade i tungor och gjorde anspråk på att jag kände den helige Ande. Men nu stod det helt plötsligt klart för mig att trots att jag hade fått kontakt med honom, mött honom och tagit emot gåvor från honom, så kände jag honom inte. All den kunskap jag inhämtat från Bibeln var ingenting annat än lärosatser, som bara fanns i mitt huvud, inte i mitt hjärta. Det fanns ingen passion hos mig, inget liv. Men denna kväll fattade jag beslutet att ägna resten av mitt liv åt att sträcka mig efter den helige Ande.

   Den förmiddagen förändrades mitt liv för alltid, och detta trots att jag inte hade haft någon personlig kontakt med Kathryn Kuhlman. På bussen hem konstaterade vi att ingen i vår buss hade blivit helad, trots att vi bevittnat så många mirakel som hände i mötet. Busschauffören utmanade mig då med frågan: ”Om nu Gud är en verklighet, varför helade han då inte den lilla flickan?” ”Jag vet inte”, svarade jag, ”men vi såg ju några otroliga helanden i mötet.” Jag satt där i bussätet och försökte erinra mig allt som jag hade sett och upplevt. Snart blev jag sömnig och lutade tillbaka ryggstödet för att ta mig en lur. Plötsligt började det hända saker i bussen. En kvinna som inte visste något om Andens dop började tala i tungor. Det var något nytt för de flesta på bussen så de samlades runt kvinnan för att lyssna till tungotalet. Snart började den ene efter den andre vittna om att Gud helade dem just där de satt i bussen. När de kom fram för att berätta för alla i bussmikrofonen kom Guds kraft över dem och de började falla ned på det smutsiga bussgolvet! Vi insåg snart att vi behövde någon som kunde ta emot dem. Det vi fick vara med om i bussen var ingenting annat än en förstklassig mirakelgudstjänst.

   Plötsligt hörde vi ett skrik från de bakre delarna av bussen. Jag vände mig om och fick se den lilla fyraåriga flickan, som aldrig hade kunnat använda sina ben, gå fram och tillbaka i gången. Busschauffören började snyfta när han såg i backspegeln hur den lilla flickan kunde gå. För första gången såg han själv Guds kraft i verksamhet. Innan vi var framme hade han gett sitt liv till Kristus. Cirka trettio år efter denna minnesvärda kväll, fick jag ett intressant e-postmeddelande. Det löd: ”Jag vill bara upplysa dig om att det som hände på den där bussen 1972 händer än. Jag är nu en ordinerad pastor i en pingstkyrka och en aktiv styrelsemedlem i vår organisation. I varje möte jag ansvarar för så ber jag för sjuka och många blir helade. Min pappa var den som körde bussen till Pittsburgh och det som hände på den bussen 1972 fortsätter att hända.” Det var bara ytterligare en påminnelse om vilket intryck smörjelsen som kom in i den bussen fortfarande gör.

//Ruta//

Om Bill Prankard

Bill Prankard har en brinnande vision för väckelse. Efter mötet med Kathryn Kuhlman började han evangelisera på heltid och har lett helandeväckelsemöten världen över i mer än 30 år. Fysiska mirakel, dramatiska förvandlingar och befrielser kännetecknar hans tjänst. 

Bränn inte ut dig

- Få kraft från Gud

Det är Guds kraft som ska bära bördorna, inte du och jag. Vi bär gottepåsen istället. Men utan Guds kraft kan vi bli utmattade och utbrända. Guds kraft får man på olika sätt.

1. Vila på sjunde dagen

2. Håll fast vid andliga rutiner

3. Låt dig uppfyllas av den helige Ande

4. Se på Jesus

5. Vila när du är fysiskt trött

Läs mer

Stå emot sjukdomens makt

Bibeln uppmanar oss gång på gång att stå emot djävulen och hans gärningar (Ef 6:11-13; Jak 4:7). Tidigare var vi slavar under hans makt (Ef 2:2-3), nu har vi blivit friköpta. Vi kan nu välja att låta våra lemmar bli använda i Herrens tjänst och inte i syndens tjänst (Rom 6:12ff). Läs mer...